Orken
orken är borta. Jag behöver gå ner minst 20 kilo innan jag är nöjd. Jag var sååå fin innan jag vart gravid. Visst är Adrian värt varenda extra kilo men jag vill så gärna hitta formen igen. Motivationen är det inge fel på. Kollar jag mig i spegeln är den på topp men sen blir jag bara så matt.
För trött för att ta mig iväg och träna och jag blir arg på mig själv. Fan. Jag betalar ju för att träna men ändå kommer jag ej dit. Jag stör mig på mig själv.
Men nu nu jävlar måste jag ta mig i kragen. Innan nästa vår ska jag banne mig ha gått ner det jag behöver. hejja mig… eller något.
Önskar någon DROOOOOG mig dit, satte lås på kylskåpet och fick mig att hejjda mg och tänka ett steg till…
S.U.C.K
Trött
Jag är så himla trött. I huvudet och i kroppen. Försöker få motivationen för att köra stenhårt så att min vikt rasar av mig men det är svårt när det är en trötthet som hänger i sig.
Jag är enormt tacksam för min älskade Adde, för att han finns och för att han mår bra. Men ändå, det är ingen dans på rosor när man är supertrött. han har ju fått för sig att hålla sig vaken de flesta kvällarna senaste tiden. Så noll vuxentid och noll egentid. Det gör att man blir enormt trött. Man behöver få sitta ned och bara vara också. Man kan inte vara mamma 24/7 även om man är det ändå. Vad jag menar är att man behöver få vara för sig själv. Hinna sitta med sin älskade och prata eller bara titta en stund på tvn utan en liten Adde bus som håller låda. För när han är vaken, är han aldrig tyst =)
Men så lycklig lottad trots tröttheten, såklart. Allt annat vore väl konstigt!!!
Om två veckor är det 3 år sedan som Noel gick bort. Jag har inhandlat en sten till minneslunden. Jag och Rickard skall ses, ta en lunch och köpa blommor ihop. Gå till vår son och fira hans dag. Lilla älskade pojke, så saknad! Han borde ha varit här!!!
snart!
snart flyttar vi hem igen. Så skönt. Idag läggs klinikers i hallen. Och badrummet blir klart på måndag. Så underbart!
Ont i hjärtat
Jag pratade en stund om dig idag.
Och jag saknar dig som 17.
Just idag gjorde det lite extra ont.
Det kommer över mig ibland.
Älskar dig. För evigt!
En månad sedan sist
Det var en hel månad sedan jag skrev sist. Har liksom ingen ork, ingen inspiration och ingen vidare lust. Det var länge sedan jag skrev något överhuvudtaget.
Vi har haft semester hela Augusti tillsammans och på Måndag börjar Daniel jobba igen. Vi har hunnit med en del: Öland, Karlskrona, Vimmerby, Dalarna. Mycket bilreseande har det blivit. Men det har varit skoj! Hemma här har vi mest tagit det lungt sedan. Träffat en liten nyföding, Amanda, så fin. Varit vid minneslunden och hälsat på hos storebror, han fick en mjukis älg i orange. Och så har vi flyttat hemifrån…
Just nu bor vi hos svärisarna några hus bort. När vi flyttar hem om, förhoppningsvis, en vecka så har vi ett helt nytt badrum. Så nice. Några hmmf tusen fattigare men ett snyggt badrum rikare. Sedan har vi ej mycket kvar innan allt är klart. Alla golv är ju lagda, köket är nytt, målningen är nästan klar… Det ska bli skönt när vi är klara som sagt! Då väntas nya projekt. =)
Idag kommer Lena och Fredrik. Barnfria. Imorgon skall vi på konsert och då är farmor och farfar hemma med Adrian. Ska debut vara ifrån honom flera timmar. Får se hur det känns… Visserligen var jag iväg förra lördagen och drinkade men Jossan men då var det ju Danne som hade Adde och det är ju skillnad, det är ju hans pappa.
Och så drar träningen igång på Onsdag…bye bye 15 kilo minus… innan jul…
Regn…
Det fullkomligt öser ner regn här. Hör att åskan är i luften. I natt åskade det så att jag vaknade och sen inte kunde somna om. Jag är egentligen inte rädd för åska men jag har svårt att slappna av när den är i fullgång.
När det regnar som det gör just nu känns det ju okej att vara inne men jag blir så jäkla deppig av det. Blri lite ledsen i ögat och börjar fundera. Och när tankarna skenar i väg blir det jobbigt i hjärtat och när det blir jobbigt i hjärtat får jag ont i själen.
Tankar. Man skall vara glad att man har dem för de kan ta en tillbaka till platser man endast minns. Tider som har förvunnit och människor man tagit avsked i från på ett eller annat sätt.
Tankar. De kan göra så förbannat ont också. När man minns och funderar på hur det kunde ha varit.
Saknad, när jag tänker börjar jag alltid sakna. Och fundera på hur livet skulle ha sett ut.
Igår när jag hade Adde i min famn och han log så där som bara han kan sa jag högt och tydligt ”Tänk om din storebror hade varit här med oss”. I samma sekund som jag sa det gjorde det ont.
De säger ju att har man ett ”lugnt” barn så blir ofta det andra lite ”vildare” och tvärtom. Därför funderar jag på om Noel hade varit en riktig buse… Inte låtit oss få sova om nätterna och levt rövare. Precis tvärtom hur Adrian gör. Man tänker så där ibland som Änglaföräldrer, funderar på hur ens barn skulle ha varit om han fått stannat.
Jag är så oerhört tacksam över att ha fått vår lilla Adrian. Underbar som få och söt som ingen. Och i samma sekund kan jag bli så ledsen över att aldrig få uppleva det jag upplever nu, med Noel, fina,fina efterlängtade Noel.
Nej usch, nu får jag gå och göra mig en latte och bli på lite bättre humör. Idag gör det ju ONT i hjärtat…Lite mer än vanligt!
(Foto http://mildaamakaroner.soclog.se)
Min lilla kille är superförkyld.
Röda ögon, snorig näsa och så hosta. En vanlig åkomma, en vanlig förkylning men ändå så jobbigt som mamma att se på. En liten underbar kille som är sjuk och ynklig.
Dessutom svänge kurvan åt helt fel håll, inte RAKT uppåt som tidiagre utan den mer planade ut. Det betyder, som jag misstänkte, att mina bobbisar börjar sina. Så från och med idag kör vi ersättning.
DET i sin tur betyder att amningens tid går mot sitt slut och lite i tysthet jublar jag. Jag är inte ett fan av att amma. Hade jag vetat att ersättning inte var lika okej så hade jag givetvis kämpat o kämpat och kanske gråtit för att amningen inte räcker till. Men jag VET ju att ersättningen är minst lika bra.
Så nu ska min ynkliga son och jag mysa….
Hemma igen
Hem ljuva hem.
Efter att ha varit bland massor av folk sedan i Onsdags njuter jag och Adde av en dag där det bara är vi tillsammans. Det kan lätt bli lite för mycket när det är många runt omkring.
I natt vaknade jag inte när Adde skrek utan Daniel VÄCKTE mig och Adde var helt förtvivlad. Troligtvis för att han är van att jag vaknar så att han ej hinner bli helt ledsen innan maten eller kramen eller vad han nu behöver kommer. Men inatt sov jag och Danne som sov i soffan fick gå upp. Snacka om att märka av sömbrist under fem nätter…ocj snacka om att kunna slappna av med Danne i min närhet… Gott sov jag i allafall.
I götet blev jag långhårig. Ovant.
Träffade fina Anna också… underbart. Hon är sååå fin.
Nu mys med lillkillen
Göra om, gör rätt.
Skrev ett lååånggt inlägg just. Som vips, var borta för att internethelvetet la av. Så nu ger jag mig på det igen. Jobbigt, jag är en människa som skriver för stunden, hatar att skriva om de tankar jag redan tänkt.
Men, men here we go…
Jag är super dålig på att blogga just nu. Förr bloggade jag varje dag, flera gånger och jag hade massa besök på bloggen och en hel del kommentarer från olika läsare. Nu är det mest jag som läser mig själv=) Men jag uppdaterar ju så sällan just nu. Jag har alltså annat att lägga min tid på än min blogg, and i LOVE it!
Imorgon skall jag åka till Göteborg. Adrian skall premiäråka tåg. Spännande. Jag har tagit med mig Jossan som stöd, annars hade jag ej vågar bege mig iväg sådär.
Jag hoppas hinna träffa AnnaJ också, det var grymt länge sedan vi såg och hon vill nog gärna träffa det lilla undrverket kan jag tro. Det skulle jag då velat så söt som han är *skryter*
I lördags var jag och Danne barnfria några timmar. Vi åkte till nynäshamn för lite vuxentid. Och tänk, där var vi för ett år sedan. Där hade vi vår första ”utflykt” tillsammans. Vi satt på ett cafe och drack latte och åt glass. Vi satt mittemot varandra och tittade varandra i ögonenoch vi fnissade. Hjärtat dunkade hårt i börsten och det gick en rysning längs ryggraden av välbehag. Så spelade vi minigolf och jag förlorade stort men jag vann ändå, hans hjärta.
Och tänkt. Endast ett år har gått och allt det som vi hunnit uppnå! Vi har byggt en stabilgrund tillsammans. Där vi står varje dag. Den är byggd av kärlek, respekt och en hel drös värme och ömhet. Och som vi älskar varandra. Och hur vi vet att vi vill bygga vidare på ett liv tillsammans, hand i hand genom livet. Jag är inte rädd när jag är med honom. Jag är trygg och stark. Vacker och ödmjuk. Jag är mor till hans förstfödde son och det bandet kommer alltid vara det mest starka.
Vi har skapat ett liv tillsammans, vi har skapat ett liv! Vi har fått det finaste av det finaste. En frisk son som vi älskar mer än allt.
Och vår son, han växer och utvecklingen går med stormsteg framåt.
Han har sovit en helv vecka i egen säng, rullat från rygg till mage, hunnit dimpa ner från soffan (mammas hjärta i kras) och han skrattar mest hela dagarna. Tänk så många gånger mina tårar trillat pga allt det stora som mitt hjärta fylls med när Adde ler. Tänk vad mycket kärlek som ryms i en människa. Älskade, älskade lilla pojk! Så vacker, så fin, så oförstörd. Så i centrum och så, alltid, alltid i första hand. Alltid.
Tack min ängel bortanför molnen för de vingar du breder ut över mig, för allt stjärnglitter du strött över min väg. Jag älskar dig.
Alltid!
